Det är ungefär ett och ett halv år sedan vi startade Solidariskt Kylskåp och jag är imponerade över hur många som engagerar sig ideellt och hur mycket mat vi har lyckats rädda (min grova och konservativa uppskattning är att vi hämtar och delar ut ungefär 2800kg mat i månaden). Under tiden har jag också lärt mig att de vanliga idéerna och modellerna för att minska matsvinn i handeln inte kommer att räcka. Stora kedjor har flera olika insatser på gång och har jobbat länge med några kända modeller, allt från att sälja mer effektivt genom att sänka priset på varor som närmar sig bäst före datum och prova på med så kallade social supermarkets till att donera maten till stora välgörenhetsorganisationer. Dessa insatser har dock redan nått en stor del av sin potential. Det är därför jag förespråkar att en modell som Solikyls, dvs en modell som handlar om att obegränsat dela ut matöverskottet till allmänheten, är det som behövs om vi vill minska matsvinn på riktigt.
Jag ska bemöta de vanligaste farhågorna och argumentera att det inte blir någon förlust, även utifrån säljarens synpunkt. Men först, låt mig förklara varför de vanliga ”lösningar” inte längre räcker.
Affärerna kommer alltid ha svinn
Oavsett hur duktiga de är på att undvika det, kommer affärerna alltid ha svinn. Vi ser själva på många av de varor vi får från butikerna som faktiskt anstränger sig för att sälja maten innan den hamnar i solidariska kylskåp eller i soptunnan. En stor del av varorna kommer med sänkta prislappar på när de närmar sig bäst före datum. Många konsumenter föredrar ändå varor som ligger långt ifrån bäst före datum, trots att datumet oftast inte har något med produktens hållbarhet att göra. Fula frukter och grönsaker säljer inte heller bra. Förutom det förekommer fel beställningar, brutna eller skadade förpackningar, etc. Antal anledningar är många och för den som vill få en mer detaljerade förklaring till varför så mycket bra mat slängs, rekommenderar jag boken Svinnlandet, av Andreas Johansson. Poängen är att en livsmedelsverksamhet alltid kommer att ha ett visst svinn, även om de lyckas hålla det på en lägre nivå genom att sälja och hantera maten mer effektivt. Marknader producerar svinn per definition. En del av produktionen kommer inte att säljas och därför kan vi inte sätta en prislapp på matöverskottet. Vad ska man göra då? Kan man donera det? Javisst! Men det vanliga sättet att donera har också sina begränsningar.
Begränsningar med välgörenheten
Välgörenhetsorganisationer gör väldigt mycket gott och spelar en enorm roll i att hjälpa utsatta människor. De behövs i samhället. Ett bra sätt att hantera matsvinn är att donera till sådana organisationer som kan laga mat eller dela ut till de behövande. Medan maten kan hjälpa en del folk, så är det inte bara dessa människor i rollen av mottagare som kommer att lösa matsvinnsproblemet. Välgörenheten får redan så extremt mycket mat att de själva har problem med matsvinn, och det vet vi från egen erfarenhet. Solikyls största källa av matsvinn är en sådan organisation och vi har bra koll på deras situation i Göteborg. Det är bara en bråkdel av affärerna som kan få ett samarbete med stora etablerade välgörenhetsorganisationer, som i sin tur redan får mer mat än vad de kan hantera. Varför skulle all den mat bara delas ut till dem som anses vara fattiga eller behövande nog, när vi egentligen skulle behöva flera munnar för äta upp all mat som blir över? Det är därför vi inte ställer några krav på folk som kommer till oss, vilket också är ett sätt att motverka stigmatisering och inkludera alla som inte känner sig ”behövande nog” eller som inte vill visa att de inte har råd. Alla behöver äta ändå, eller hur? Att Solidariskt Kylskåp faktiskt hjälper många som befinner sig i en svår ekonomisk situation är bara en väldigt positivt bieffekt i vår kamp mot matsvinnet. De organisationer som sysslar med välgörenheten ska fortsätta hjälpa de mest utsatta med mat och med mycket annat som vi själva inte kan. Vad vi gör och flera andra bör göra är att ta överskottet efter dem bara, eftersom matsvinnet ändå är mycket mer omfattande.
Butikernas farhågor
Det finns goda förutsättningar för Solikyl att växa i Göteborg: lokaler för solidariska kylskåp och för utdelning av mat, folk som har visat intresse för att bli maträddare, dvs hämta upp maten från våra samarbetspartners, och en ökande medvetenhet om matsvinnsfråga. Däremot är samarbete med butikerna vår största flaskhals i dagsläget. Trots vårt samarbete med ett par Hemköp-butiker i centrala Göteborg och andra mindre livsmedelsverksamheter så stöter vi ofta på butikschefer som förståeligt nog har vissa farhågor och är lite rädda för vad vi gör. Det kan finnas många anledningar, men vi har identifierat två huvudskäl: 1- de tror att reglerna om matsäkerheten är ett hinder/risk och 2 – de fruktar möjligheten till att förlora intäkter. På den första har vi redan ett svar: det är ingen fara. Vi har gått genom juridiken, varit i kontakt med stadens livsmedelsinspektionen och arbetat fram rutiner som säkerställer matsäkerheten. På den andra frågan, vi har ännu inte facit i handen, men jag tvivlar på att kunderna som sparar några slantar på räddad mat inte ska utnyttja sin köpkraft i sin vanliga butik genom att till exempel unna sig dyrare varor.
En tredje klass av butikschefer är de som faktiskt inte bryr sig ett dugg om matsvinn eller som tycker det vore för jobbigt att ta tag i frågan och faktiskt testa ett samarbete, vare det sig med oss eller med andra organisationer.
Hur löser vi det?
Den här artikel är inte reklam för Solikyl, utan en argumentation för en modell som används av Solikyl, och av många andra liknande projekt och initiativ. Just i Göteborg kallas det för Solidariskt Kylskåp, men det heter också Foodsharing i utlandet, Folkkök i Majorna, eller vad du nu vill kalla ditt projekt som på ett kollektivt och ideellt sätt tar tillvara på maten som annars skulle slängas. Modellen handlar om engagerade medborgare och konsumenter som själva kan sköta problemet, och vi måste stödja dem med rätt verktyg och låta dem få tillgång till matöverskottet. De olika beslutsfattarna, vare sig i kommunen, riksdagen eller inom livsmedelsindustrin, måste erkänna modellen och inse att de bör stödja och samarbeta med sådana initiativ om de menar allvar i vad de säger om att minska matsvinnet. Nyttan för både samhället och miljön är alldeles för stor för att inte ta chansen.
